attvarasjuk

Symtomen som en depression ger varierar beroende på i vilken utsträckning de olika signalsubstanserna är berörda. Utifrån de viktigaste symtomen kan läkaren därför skräddarsy en effektiv behandling."

http://www.depressionsinfo.se/Orsaker-till-depression.aspx

När jag själv i trettonårs-åldern började må väldigt dåligt såg jag det som en svaghet att bli bedömd som att inneha en depression. Med åren har jag själv insett att det bara är en sjukdom, en brist på ämnena seretonin, dopamin och noradrenalin. I den lilla psykologi jag läst har jag lärt mig att seratonin-nivån kan ökas vid närhet osv men mer vet jag inte om ämnena. Jag tror att anledningen att man inte går ut med att man har problem med denna typ av psykiska ohälsa är för att man känner sig som en svag person. Detta är självklart väldigt korkat eftersom en person som har brutit benet eller har cancer är ju inte rädd för att berätta detta eftersom dem faktiskt inte kan göra något åt situationen, det kan inte någon med en depression heller. Och precis som vid de nyss nämnda sjukdomarna blir man väldigt sällan frisk om man inte tar tag i problemet och söker professionell hjälp. Andra anledningen till att man ofta inte vill gå ut med sina problem tror jag ligger i den bild av psykisk sjuka som alltid har funnits. Även om bilden av psykiskt sjuka är mildare idag då det är vanligare och mer omtalat så tror jag att bilden av den psyksjuka människan på mentalsjukhus ligger kvar sedan tidigare generationer, som, om jag har förstått det rätt, har tunnelsyn och tänker att antingen är man psykisk frisk eller väldigt psykisk sjuk. Jag är inte ifrån den generationen men har pratat med många och har fått detta intryck.