Gästbloggat av FriskochGalen.
Inlägget nedan är skrivet av en tjej som haft problem med ångest i många år. Hon berättar lite om sina problem och om var hjälp kan nås. I hennes blogg beskriver hon sina problem ytterligare så ni kan ju alltid titta in där för mer information. Stort tack till dig för att du valde att berätta din historia, det är många som behöver läsa sådant här, så återigen, ett stort tack.
Hej alla där ute!
Det är första gången som jag gästbloggar, så är lite nervös. Men jag ska göra mitt bästa med att få fram mitt budskap!
Jag är en tjej på snart 23 år som har sedan vintern 2010 kämpat med panikångest och agorafobi.
Trots att jag har haft ångest så pass länge så måste jag ändå googla när jag ska förklara vad det innebär. Det är så stort och kan uttrycka sig på flera olika sätt. Jag vet hur det känns men det är svårt att förklara för andra. Ångest är en del av kroppens naturliga reaktioner. Ångest får man för att man ska reagera och agera vid hot eller fara. Problemet med sjuklig ångest som jag lider av är att man får den när det inte alls handlar om något hot eller fara. Jag kan få det när jag åker bil eller buss, är i affären eller om jag ska träffa okända människor. Kroppen reagerar då med ångest fast det inte finns en anledning till det. Reaktionerna som uppstår kan vara hjärtklappning, yrsel, domningar, svettningar, det känns som om jag ska svimma eller få panik. En stark panikångest attack kan till och med vara så intensiv att man tror att man kommer att dö. Men det är aldrig farligt och man kan inte dö av en attack. Det är dock väldigt obehagligt och ofta behöver man hjälp från en psykolog för att lära sig att hantera det.
Jag har inte alltid haft panikångest. När jag var yngre så var jag som vilken tjej som helst. Jag åkte buss och träffade vänner. Gick till skolan och bodde ensam i en lägenhet.
Min kamp mot panikångest började när jag flyttade hem till min pojkvän vintern 2010. Släkt och vänner var emot detta och jag kände en enorm press och stress. Jag hade aldrig flyttat så långt ifrån min hemstad och det var en stor förändring i mitt liv. Jag släppte tryggheten och gav mig ut i det okända. I mitt nya hem så höll jag mig mest hemma och var inte utanför huset mycket. Allt detta kombinerat ledde till att jag en kväll trodde att jag skulle dö. Jag skrämde upp mig själv med att det var något fel på mitt hjärta. Jag låg och räknade varje andetag och vågade inte somna. Detta blev en vana och varje kväll så var jag rädd för att somna och dö. Så rädd att jag skrek och grät ibland. Mitt äldsta minne av en panikattack som jag har haft var när jag var ensam hemma en dag. Jag var rädd för att vara ensam för att jag tänkte att tänk om det händer något och jag dör? Plötsligt så började hjärtat slå hårt, jag svettades och fryste på samma gång och jag trodde att jag skulle bli galen. Jag var så totalt livrädd över att dö och visste inte hur jag skulle hantera det. Det var hemskt!
Då visste jag inget om panikångest eller vad det var för något. Jag kände mig maktlös och trodde att jag skulle in på mentalsjukhus.
En dag så sa min pojkvän att han kände igen det som jag gick i genom och att han trodde att det var panikångest. Han googlade och började läsa för mig. Jag kände igen mig så väl och att till slut få veta att det som hände mig inte var farligt utan däremot något som många går i genom, ja det var väldigt skönt! Jag fortsatte att söka på internet och ju mer jag tog reda på desto tryggare kände jag mig och attackerna minskade.
Genom panikångesten fick jag även agorafobi. Det betyder att jag har svårt för att vara på offentliga platser. Alltså jag är rädd för att vara där det finns mycket människor. Jag kände att jag inte kunde kontrollera mina ångestattacker och då ville jag helst vara hemma hela tiden. Jag började bygga upp en rädsla för att göra saker som att gå på affärer eller träffa människor. Detta finns kvar än idag och något som jag försöker lära mig att hantera.
Under mitt första år med detta så lärde jag mig otroligt mycket och jag har gjort enorma framsteg. Självklart har jag några tips till er där ute som kämpar med detta.
- Först och främst. Ta reda på vad det är som triggar din ångest. För mig var det att vara ensam eller att vara hemifrån.
- Sedan, försök att träna dig på att vinna över din rädsla. Kräv inte för mycket av dig själv utan ta det i små små steg. Om du får ångest av att gå på affären. Åk inte till den största affären för att träna, börja med den lilla matbutiken på hörnet och jobba dig uppåt. Om du får ångest av att åka buss, ta inte en tre timmars resa först utan ta en busstur på fem minuter till att börja med.
- Låt det ta tid, om man stressar så blir det bara värre. Kom ihåg att berömma dig själv för varje framsteg du gör. Alla vi som lider av detta vet att det är sjukt svårt, så varje litet framsteg är värt att hylla.
- Skriv en ångestdagbok. Jag har märkt av att när jag skriver och sedan läser det jag har skrivit så ser jag allting från ett annat perspektiv och detta har hjälpt mig att förstå och lösa de problem jag har haft.
- Prata med andra som lider av detta, tillsammans är vi starkare. Det finns flera forum på internet där man kan vara anonym och få svar på frågor och även hitta mejlkompisar som förstår vad man går i genom.
När ångestattacken kommer, mina bästa tips:
- Andas in och andas ut med djupa andetag. När du andas ut så säger du "luuuugn" högt.
- Räkna från tio och ner till noll sakta med stängda ögon, kom ihåg att andas.
- Låt ångesten komma och tänk "men kom då din jävla ångest jag bryr mig inte, du kan inte skada mig"
- Försök att hitta på något som distraherar dig
- Jag vet att det är jättesvårt just när attacken kommer men kom ihåg att en attack aldrig är farlig och att den alltid går över.
Tips till anhöriga:
- Förståelse förståelse förståelse, anhöriga måste ta detta på allvar och förstå att det inte är en löjlig sak.
- Uppmuntra i stället för att kritisera. Kritik hjälper aldrig, försök i stället att uppmuntra och vara positiv.
- Visa att du alltid finns där. När jag var rädd för att vara ensam hemma så hjälpte det mycket att min pojkvän förklarade att jag kunde ringa när som helst och att han kommer hem om jag mår väldigt dåligt. Oftast behövde jag inte ens ringa då, det räckte med att bara veta att han fanns där.
Jag vill avsluta med att berätta hur man tar första steget till att få hjälp med sin ångest. För mig tog det över 3 månader innan jag tog tag i det och sökte hjälp. Om jag fick ändra på det idag så önskar jag att jag hade sökt hjälp tidigare. Så om du är rädd för att söka hjälp och inte vet vart du ska börja, mitt tips till dig är:
Ring till din vårdcentral, berätta hur du mår och boka en tid hos en läkare. De hjälper dig så du får träffa en psykolog och kanske gå på KBT-terapi som jag gjorde. Det hjälpte mig väldigt mycket och jag rekommenderar det!
Stor kram till alla där ute och stort tack till Attvarasjuk för att jag fick gästblogga i din blogg :)
Mvh,
