attvarasjuk

Som en student med alla MVG kämpade jag för att vara den perfekta eleven. Men att vara en bra elev var bara ett av mina alla krav på mig själv. Jag ville vara den där tjejen med ett perfekt utseende, den där tjejen som alla kunde luta sig mot när de var ledsna. Jag ville vara den perfekta vännen, flickvännen, anställda och familjemedlemmen. Med full tids pluggande på en linje med extremt höga krav, då intagningspoängen krävde både intagningsprov och något av de högsta medelpoängen i hela sverige pluggade jag på dagarna och kvällar. Pga min pluggförmåga ansåg jag att jag behövde vara mer. Jag började jobba varje helg för att ha råd till utekvällarna och festerna som jag ville kunna gå på, och kunna köpa kläder då och då. Efter ett tag började jag dessutom med barnpassande 3-4 gånger i veckan. Jag hade aldrig en kväll då jag tog det lugnt. Folk säger att jag har en sådan tur som fick det så lätt i skolan och dessutom orkar jobba. Att jag fick ett läshuvud det tackar jag för, men denna drift att alltid vilja mer är inte en välsingnelse utan en förbannelse. Jag drev mig själv in i händerna på depression och ångestsyndrom. Sömnproblemen började komma, ibland kunde jag inte somna, ibland hade jag inte tid. Att sova 10 timmar/veckan vilket jag gjorde vissa veckor är inte en välsignelse för någon. Men trots mina humörsvängningar och ångest samt sömn-besvär fortsatte jag simma "man kan alltid vara bättre, man kan alltid göra mer!" var meningarna som ständigt gick i mitt huvud när jag hatade mig själv för att jag hade fått några för få poäng på ett prov. Jag siktade mot himlen, trots att jag visste att det var fysisk omöjligt att ta sig längre upp än talltopparna. Ju längre man klättrar ju längre faller man sägs det. Och trots att jag nu ligger här, efter ett sådant stort fall att jag har en söndrig själ och en skadad utsliten kropp, så är det enda jag kan göra att tänka - "Nästa gång ska jag komma närmre himlen!"