attvarasjuk

Då jag under många fall faktiskt inte kan kämpa emot behovet att skada mig tror många att jag ger efter på mina behov av detta. Detta är så långt ifrån sant. Jag skadar mig själv, dagligen, men då jag ger efter är det endast en sådan liten bråkdel av när jag känner behovet att göra det.

Desperat försöker jag att hitta något annat att tänka på. Försöker städa, skriva, fota, gå ut och gå, titta på film, ta mina tabletter, motionera, ha sex, dricka, äta and the list goes on.

Då jag för några veckor sedan fick höra att jag inte kunde avsluta mina sista månader i skolan pga mina problem har jag nu betydligt mindre att göra för att få mig att tänka på annat. Med en prestationsnivå som går upp i taket minskade inte bara faktorerna som uppehåller mig, utan faktorerna som fick mig att vilja skada mig har ökat.

Det är svårt att få de jag älskar omkring mig att förstå att jag inte ger efter, att jag så sällan gör mig illa av de gånger jag faktiskt vill göra det. Det är svårt att få dem att förstå att jag, för deras skull ständigt lever med så fruktansvärt många kamper med mig själv, en av dessa som då är alteregot i mig som skriker på mig att jag borde lindra min ångest.

Är du anhörig?
Jag har ingen erfarenhet av att vara en anhörig till någon med dessa problem. Men jag vet hur det är att önska att jag kunde vara till mindre besvär, pga den smärtan jag vet att jag orsakar andra.
Det viktitagaste, i min åsikt, är att du som anhörig inte skäller eller blir arg på den du bryr dig om, att hota med en förlorad vänskap eller en bortkastad relation gör inte situationen annorlunda. Uppmärksamma problemen och försök att vara där för den du bryr dig om, men framförallt, tänk på att det finns nästan inga fall då du som anhörig hade kunnat göra något annorlunda!

Som anhörig finns det stöd att söka, det finns hjälp att få hos privata psykologer, på vårdcentraler och sjukhus. Det finns böcker att läsa och klasser att ta, ge inte upp!