Som i rubriken. Texten är kopierad av en av texterna från Umo.se. Den exakta länken är http://www.umo.se/Jag/Tvangssyndrom-OCD/. Umo beskriver många vanliga problem bland ungdomar och kan vara värd att besökas. Bara ett tips och jag tyckte texten var vettig! Även röstningen är utförd av Umo.se
Alla kan ha tvångsliknande tankar och idéer ibland, som att en låt fastnar i huvudet eller att man måste kolla att dörren är låst när man går hemifrån, och det behöver inte vara något problem.
Men det blir ett problem om det påverkar ens om vardagsliv, till exempel om man är väldigt upptagen av sitt tvång, om det tar väldigt mycket tid eller om det gör att man inte kommer iväg till skolan eller jobbet. Om man har tvångssyndrom har man oftast både så kallade tvångstankar och tvångshandlingar, men ibland har man bara tvångstankar.
Tvångstankar
Tvångstankar kan vara tankar, fantasier och inre bilder som kommer fast man inte vill. De känns obehagliga och kan ge ångest eller äckelkänslor, eller bara vara irriterande. Det kan till exempel handla om smuts, sex, våld, att göra dumma saker mot andra eller annat som man inte vill tänka på och som kan kännas förbjudet.
Att trycka undan de obehagliga bilderna eller tankarna kan funka bra på kort sikt, men efter ett tag kan de komma tillbaka, ännu intensivare. Det är inte konstigt om man då blir orolig eller får ångest och försöker ännu mer att hålla obehaget på avstånd.
Tvångshandlingar
Tvångshandlingar är sånt man känner att man måste göra för att minska känslan av ångest, rädsla eller obehag. Det kan vara att upprepa ett visst ord i tankarna, tvätta händerna ofta för att man oroar sig för smuts och bakterier, sortera saker på ett visst sätt eller kontrollera att till exempel spisen är avstängd fast man redan gjort det flera gånger.
Det man känner att man måste göra blir ofta som ”säkerhetsbeteenden” eller ritualer; man gör det på liknande sätt varje gång och det får stor betydelse. Om man inte gör som man brukar får man ångest och känner sig orolig.
Obehag och ångest
Tvångstankar och tvångshandlingar är svåra att styra. Tankarna kommer fast man inte vill, och det känns som att man måste göra saker även om man kanske är medveten om att det inte är logiskt eller nödvändigt.
Hur mycket tvångstankar man har och hur mycket tid som går åt till olika handlingar kan variera. Det kan vara olika från dag till dag beroende på hur man mår och har det i övrigt, och vara olika i perioder.
Det är inte helt känt vad tvångssyndrom beror på och vad man kan göra åt det. Det finns olika teorier, som inte säger emot varandra. Det kan ha med ens omgivning, livssituation och stress att göra. Man kan ha ärvt en känslighet för att utveckla tvångssyndrom, men man behöver inte få det för att en förälder har det. Och det behöver inte vara på samma sätt som för till exempel ens förälder.
Livet påverkas
Livetbegränsasav tvångssyndrom. Tankar och känslor stör och tar energi, och olika handlingar som man gör för att minska ångesten kan ta tid. Det kan till exempel vara att flera timmar av ens dag går åt till att tvätta händerna, att man kommer för sent till skolan eller jobbet, att man inte kan koncentrera sig på det man ska göra eller inte hinner klart eftersom det är viktigt att det blir på ett visst sätt.
Tvångstankar och tvångshandlingar påverkar ofta också personer omkring en, till exempel familjemedlemmar eller kompisar. Man brukar vilja vara alldeles säker på saker och därför vilja att personer omkring en ska lova eller garantera att det blir rätt. Eller så kan det bli bråk för att man måste göra saker på ett visst sätt utan rimliga förklaringar.
Vad kan man göra åt tvångssyndrom?
Det är ett viktigt och brasteg att förstå att de störande tankarna, känslorna och handlingarna är ett problem. Att det har ett namn och att man inte är ensam om att ha det.
Tvångstankar och tvångshandlingar funkar så att ju mer man oroar sig eller försöker undvika tankar och känslor, desto mer kommer de. Ett sätt att minska tvång är därför att möta och stå ut med de känslor av rädsla och ångest som kommer. Om man låter tankar, inre bilder och känslor komma istället för att försöka bli av med dem, kan de så småningom tappa sin laddning. Men det kan vara svårt att klara av det själv, och man kan behöva hjälp att komma till rätta med problemet.
Om tvånget gör att man har mycket ångest eller om det begränsar ens liv mycket, kan man kontakta en ungdomsmottagning eller vårdcentral, skolhälsovården, barn- och ungdomspsykiatrin, BUP (under 18 år) eller en vuxenpsykiatrisk mottagning (över 18 år).
Vilkenhjälp man behöver beror på hur ens problem ser ut. En vanlig behandling är terapi som fokuserar på beteendet. Man kan börja med att reda ut vad det är som känns skrämmande, sen kan man stegvis få träna på att utsätta sig för det och på att inte utföra sina tvångshandlingar. Ibland kan man behöva medicin. Ibland behöver man hjälp med något mer, till exempel om man samtidigt har depression.
De flesta som tar hjälp för tvångssyndrom lyckas med tiden bli bättre.
Efter ett läkarbesök tidigare idag har jag nu fått nya mediciner, Lyrica och Quetiapin är nu tillagt i min lista av mediciner. Det är svårt att förklara hur det känns att vara beroende av mediciner för att kunna funka i sitt liv. Svårt att förklara hur man i ren rädsla av att en panikångest kommer uppstå tar någon lugnande medicin. Det är ofta jag frågar mig själv om det egentligen är smart. Men jag vet att jag behöver mina mediciner för att hålla mig ovanför ytan. Själv tänker jag att jag är svag när min pojkvän går runt och lever sitt liv, hälsosamt och utan något stöd av mediciner. Det är svårt att se någon så frisk när man själv känner sig så sjuk, samtidigt som jag känner att jag faktiskt har något att sträva efter, ett bra liv med honom, ett liv som frisk. Jag tänker inte ge upp, och jag tänker ta mina mediciner om det är det som krävs.
Jag tänker stå emot allt, jag står upp tills jag tappat förmågan att göra det.
Inlägget nedan är skrivet av en tjej som haft problem med ångest i många år. Hon berättar lite om sina problem och om var hjälp kan nås. I hennes blogg beskriver hon sina problem ytterligare så ni kan ju alltid titta in där för mer information. Stort tack till dig för att du valde att berätta din historia, det är många som behöver läsa sådant här, så återigen, ett stort tack.
Hej alla där ute!
Det är första gången som jag gästbloggar, så är lite nervös. Men jag ska göra mitt bästa med att få fram mitt budskap!
Jag är en tjej på snart 23 år som har sedan vintern 2010 kämpat med panikångest och agorafobi.
Trots att jag har haft ångest så pass länge så måste jag ändå googla när jag ska förklara vad det innebär. Det är så stort och kan uttrycka sig på flera olika sätt. Jag vet hur det känns men det är svårt att förklara för andra. Ångest är en del av kroppens naturliga reaktioner. Ångest får man för att man ska reagera och agera vid hot eller fara. Problemet med sjuklig ångest som jag lider av är att man får den när det inte alls handlar om något hot eller fara. Jag kan få det när jag åker bil eller buss, är i affären eller om jag ska träffa okända människor. Kroppen reagerar då med ångest fast det inte finns en anledning till det. Reaktionerna som uppstår kan vara hjärtklappning, yrsel, domningar, svettningar, det känns som om jag ska svimma eller få panik. En stark panikångest attack kan till och med vara så intensiv att man tror att man kommer att dö. Men det är aldrig farligt och man kan inte dö av en attack. Det är dock väldigt obehagligt och ofta behöver man hjälp från en psykolog för att lära sig att hantera det.
Jag har inte alltid haft panikångest. När jag var yngre så var jag som vilken tjej som helst. Jag åkte buss och träffade vänner. Gick till skolan och bodde ensam i en lägenhet.
Min kamp mot panikångest började när jag flyttade hem till min pojkvän vintern 2010. Släkt och vänner var emot detta och jag kände en enorm press och stress. Jag hade aldrig flyttat så långt ifrån min hemstad och det var en stor förändring i mitt liv. Jag släppte tryggheten och gav mig ut i det okända. I mitt nya hem så höll jag mig mest hemma och var inte utanför huset mycket. Allt detta kombinerat ledde till att jag en kväll trodde att jag skulle dö. Jag skrämde upp mig själv med att det var något fel på mitt hjärta. Jag låg och räknade varje andetag och vågade inte somna. Detta blev en vana och varje kväll så var jag rädd för att somna och dö. Så rädd att jag skrek och grät ibland. Mitt äldsta minne av en panikattack som jag har haft var när jag var ensam hemma en dag. Jag var rädd för att vara ensam för att jag tänkte att tänk om det händer något och jag dör? Plötsligt så började hjärtat slå hårt, jag svettades och fryste på samma gång och jag trodde att jag skulle bli galen. Jag var så totalt livrädd över att dö och visste inte hur jag skulle hantera det. Det var hemskt!
Då visste jag inget om panikångest eller vad det var för något. Jag kände mig maktlös och trodde att jag skulle in på mentalsjukhus.
En dag så sa min pojkvän att han kände igen det som jag gick i genom och att han trodde att det var panikångest. Han googlade och började läsa för mig. Jag kände igen mig så väl och att till slut få veta att det som hände mig inte var farligt utan däremot något som många går i genom, ja det var väldigt skönt! Jag fortsatte att söka på internet och ju mer jag tog reda på desto tryggare kände jag mig och attackerna minskade.
Genom panikångesten fick jag även agorafobi. Det betyder att jag har svårt för att vara på offentliga platser. Alltså jag är rädd för att vara där det finns mycket människor. Jag kände att jag inte kunde kontrollera mina ångestattacker och då ville jag helst vara hemma hela tiden. Jag började bygga upp en rädsla för att göra saker som att gå på affärer eller träffa människor. Detta finns kvar än idag och något som jag försöker lära mig att hantera.
Under mitt första år med detta så lärde jag mig otroligt mycket och jag har gjort enorma framsteg. Självklart har jag några tips till er där ute som kämpar med detta.
- Först och främst. Ta reda på vad det är som triggar din ångest. För mig var det att vara ensam eller att vara hemifrån.
- Sedan, försök att träna dig på att vinna över din rädsla. Kräv inte för mycket av dig själv utan ta det i små små steg. Om du får ångest av att gå på affären. Åk inte till den största affären för att träna, börja med den lilla matbutiken på hörnet och jobba dig uppåt. Om du får ångest av att åka buss, ta inte en tre timmars resa först utan ta en busstur på fem minuter till att börja med.
- Låt det ta tid, om man stressar så blir det bara värre. Kom ihåg att berömma dig själv för varje framsteg du gör. Alla vi som lider av detta vet att det är sjukt svårt, så varje litet framsteg är värt att hylla.
- Skriv en ångestdagbok. Jag har märkt av att när jag skriver och sedan läser det jag har skrivit så ser jag allting från ett annat perspektiv och detta har hjälpt mig att förstå och lösa de problem jag har haft.
- Prata med andra som lider av detta, tillsammans är vi starkare. Det finns flera forum på internet där man kan vara anonym och få svar på frågor och även hitta mejlkompisar som förstår vad man går i genom.
När ångestattacken kommer, mina bästa tips:
- Andas in och andas ut med djupa andetag. När du andas ut så säger du "luuuugn" högt.
- Räkna från tio och ner till noll sakta med stängda ögon, kom ihåg att andas.
- Låt ångesten komma och tänk "men kom då din jävla ångest jag bryr mig inte, du kan inte skada mig"
- Försök att hitta på något som distraherar dig
- Jag vet att det är jättesvårt just när attacken kommer men kom ihåg att en attack aldrig är farlig och att den alltid går över.
Tips till anhöriga:
- Förståelse förståelse förståelse, anhöriga måste ta detta på allvar och förstå att det inte är en löjlig sak.
- Uppmuntra i stället för att kritisera. Kritik hjälper aldrig, försök i stället att uppmuntra och vara positiv.
- Visa att du alltid finns där. När jag var rädd för att vara ensam hemma så hjälpte det mycket att min pojkvän förklarade att jag kunde ringa när som helst och att han kommer hem om jag mår väldigt dåligt. Oftast behövde jag inte ens ringa då, det räckte med att bara veta att han fanns där.
Jag vill avsluta med att berätta hur man tar första steget till att få hjälp med sin ångest. För mig tog det över 3 månader innan jag tog tag i det och sökte hjälp. Om jag fick ändra på det idag så önskar jag att jag hade sökt hjälp tidigare. Så om du är rädd för att söka hjälp och inte vet vart du ska börja, mitt tips till dig är:
Ring till din vårdcentral, berätta hur du mår och boka en tid hos en läkare. De hjälper dig så du får träffa en psykolog och kanske gå på KBT-terapi som jag gjorde. Det hjälpte mig väldigt mycket och jag rekommenderar det!
Stor kram till alla där ute och stort tack till Attvarasjuk för att jag fick gästblogga i din blogg :)
Det är svårt att förklara vad det innebär att tvivla på om man vill leva morgonen efter. Det är svårt att förklara hur jävla otacksam man känner sig när man vet att det finns folk som kämpar för sitt liv. Jag har ingen rätt att klaga och jag har egentligen ingen anledning att klaga på, vilket som bara gör det värre. Det är svårt att förklara vad det innebär att tvivla på sig själv och sin styrka.
Videoklipp med information om olika psykiska sjukdomar
Nedan finns ett antal videor som vetenskaplikt beskriver vissa sjukdomar inom psykisk ohälsa.
Depression:
Panikångest:
Tvångsbeteende
Ovanstående videor är lite av de "kliniskst beskrivningar" av sjukdomarna. Då de som de dessutom också nämner sjukdomarna kan utspela sig på väldigt många olika sätt. Ville ändå lägga ut videorna då det är bra att få information om den kemiska obalansen som faktiskt ofta finns!
Som en student med alla MVG kämpade jag för att vara den perfekta eleven. Men att vara en bra elev var bara ett av mina alla krav på mig själv. Jag ville vara den där tjejen med ett perfekt utseende, den där tjejen som alla kunde luta sig mot när de var ledsna. Jag ville vara den perfekta vännen, flickvännen, anställda och familjemedlemmen. Med full tids pluggande på en linje med extremt höga krav, då intagningspoängen krävde både intagningsprov och något av de högsta medelpoängen i hela sverige pluggade jag på dagarna och kvällar. Pga min pluggförmåga ansåg jag att jag behövde vara mer. Jag började jobba varje helg för att ha råd till utekvällarna och festerna som jag ville kunna gå på, och kunna köpa kläder då och då. Efter ett tag började jag dessutom med barnpassande 3-4 gånger i veckan. Jag hade aldrig en kväll då jag tog det lugnt. Folk säger att jag har en sådan tur som fick det så lätt i skolan och dessutom orkar jobba. Att jag fick ett läshuvud det tackar jag för, men denna drift att alltid vilja mer är inte en välsingnelse utan en förbannelse. Jag drev mig själv in i händerna på depression och ångestsyndrom. Sömnproblemen började komma, ibland kunde jag inte somna, ibland hade jag inte tid. Att sova 10 timmar/veckan vilket jag gjorde vissa veckor är inte en välsignelse för någon. Men trots mina humörsvängningar och ångest samt sömn-besvär fortsatte jag simma "man kan alltid vara bättre, man kan alltid göra mer!" var meningarna som ständigt gick i mitt huvud när jag hatade mig själv för att jag hade fått några för få poäng på ett prov. Jag siktade mot himlen, trots att jag visste att det var fysisk omöjligt att ta sig längre upp än talltopparna. Ju längre man klättrar ju längre faller man sägs det. Och trots att jag nu ligger här, efter ett sådant stort fall att jag har en söndrig själ och en skadad utsliten kropp, så är det enda jag kan göra att tänka - "Nästa gång ska jag komma närmre himlen!"
Det är svårt att göra något åt sina problem när problemen är en själv.
En natt som denna känner jag att jag måste få skriva av mig lite. Trots mina mediciner har jag ingen möjlighet att sova. En stickande ångest rycker tag om mig ibland på nätterna och jag får sådan ångest att jag ibland spyr. En natt som denna är de negativa och deprimerade tankarna på väldigt hög nivå och ångest skriker efter en frihet som jag inte vill ge den. Jag vill aldrig mer behöva utsätta min älskade kille för att hitta mig söndersliten på något sätt. Jag vill inte länge såra honom och jag vill inte att han ska tröttna på mig för att jag aldrig blir frisk. En natt som denna vill jag bara ligga bredvid den jag älskar mest, men det är svårt när tvångstankarna dunkar högt i huvudet och allt dett skrikande min kropp gör för bli fri från sin ångest gör det inte lättare. En natt som denna är en natt då jag verkligen nu inser att varje steg jag tar, varje andetag jag tar och varje minut jag lever vidare, är för dem, dem jag älskar mest och aldrig skulle vilja såra.
Man får försöka göra det bästa av alla situationer, men det blir svårt att hantera allt detta på samma gång, svårt att stå imot mina behov av att skada mig själv. Detta behovet som jag känner, eller detta tvång, blir inte heller bättre när jag är skräckslagen av rädsla för att få panikångest.
Länkarna är till lite av allt inom området av psykisk ohälsa. Vissa av dem är länkade till vänster i menyn. Hemsidor:
Shedo "Den ideella föreningen SHEDO är en religiöst och partipolitiskt obunden förening vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt att arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper. Förenklat kan man säga att föreningens verksamhet har tre grenar; stöd, kunskap och opinionsbildande arbete". http://shedo.org/?v=page&pkey=about
Jag försökte vid flertal tillfällen kunna söka på google efter information om hur det vare att vara inlagd, som nämnt i tidigare inlägg har jag tänkt skriva lite om mina åsikter och erfarenheter inom området.
Hur ser en dag ut som inneliggande?
Detta beror ju väldigt väldigt mycket på vilken avdelning du är inlagd på, om du är frivilligt inlagd och vilka psykiska problem du har. Min dag såg ut ungefär såhär:
Frukost mellan 07-09 Lunch 12.00 Kvällsmat 17.00 Nattfika 21.30
Medicineringen fick man inte ansvara för själv utan sköterskor går runt mellan de olika rummen och delar ut medicinerna de tider de ska bli tagna.
Det finns möjlighet för att vara i ett sällskapsrum och titta tv eller lägga pussel, men pga att de föesta var mycket äldre än mig och hade så annorlunda problem jämnfört med mina så jag spenderade mesta delen av tiden i mitt egna rum. I mitt rum fanns endast en säng, en byrå och ett bord med två stolar, och en egen toalett. Det fanns mycket säkerhetsregler som ständigt måste följas.
Undersökning av rummet sker dagligen för att undersöka om man tagit med sig något från lunchsalen. Sladdar, vassa föremål, vätskor eller spetsiga föremål fick inte finnas på avdelningen utan var inlåst (dvs ingen laddare till dator eller mobil). Jag själv som ständigt behöver känna mig uppkopplad och ha både ljud och ljus igång hela tiden tyckte det var väldigt jobbigt då jag satt utan dator då den fick ligga på laddning i ett låst rum.
Annars spenderade jag väldigt mycket tid i rökrummet på avdelningen som var öppet mellan 07.00 - 23.00, mest i brist på saker att göra.
Vissa dagar hade läkaren så kallat "ronder" då det är uppföljning tillsammans med läkaren och sköterskor från avdelningen. Man hade även en så kallas stödperson som var den som var "uttagen" för att hjälpa just dig men det fanns också massor av andra sköterskor att kunna prata med om man blev väldigt ångestnära eller liknande.
Ungefär så såg dagarna ut som inlagd i mitt fall, kommer jag på något mer eller om ni undrar något speciellt kan jag absolut uppdatera inlägget.
Jag har nu varit inlagd och har planerat att skriva mer om hur detta funkar, vad man gjorde som inlagd, hur jag blev inlagd, vad jag tyckte om erfarenheten och lite allt övrigt om att vara inlagd för psykiska problem. Tänkte börja i detta inlägg med att beskriva hur jag blev inlagd, alltså, vilken väg jag gick.
Hur jag blev inlagd: Efter att ha fått sys efter mitt självskadande fick jag en akut tid till den mottagningen jag är ansluten till. När jag då träffade min läkare några dagar senare sa han att hans tips och alltså läkarens åsikt var att jag skulle bli inlagd. Detta hade läkaren självklart skickat i en remiss till akutpsykiaktrin. Fick åka in till det akuta psykmottagningen och fick där vänta ett par timmar innan en ny läkare blev inkallad för att göra en bedömning utöver den min tidigare läkare redan bedömt. Fick alltså gå igenom psykiatrin i en annan kommun för att sedan bli inlagd där på deras mottagning (då min mottagning inte längre har inneliggande patienter.
Efter ännu en dålig dag ska jag nu antagligen köra till psykauten för att bli inlagd. Läkaren har rekommenderat detta för mig innan men jag har valt att inte göra det. Nu känner jag att jag nog faktiskt behöver den hjälpen jag kan få där, men framförallt vill jag göra min sambo tjänsten att inte behöva gå och oroa sig eller uppvaka mig hela tiden. Vi får se hur det går och hur det blir.
Depressionsinfo.se är en sida med information om både anledningar till depression eller biverkningarna av sjukdomen. Sidan är länkad till vänster i menyn dessutom och texten nedan citerar texten på deras hemsida under kategorin "orsaker till depression". Under texten står även en direkt länk och dessutom lite av mina efrfarenheter om betydelsen av depression.
"Både arv och miljö har betydelse
Både arv och miljö spelar roll för risken att få en depression. Man kan ha ärvt en medfödd känslighet i nervsystemet som gör att man lättare blir deprimerad, men trots en sådan sårbarhet kan en stabil och trygg livssituation göra att man kan undvika depression. En depression kan utlösas av en enskild händelse eller kris. Det kan handla om en närståendes dödsfall, en separation eller att man blivit av med jobbet till exempel. Stark eller långvarig stress kan vara en utlösande faktor för depression. Det beror på att hjärnans signalsubstanser påverkas av stresshormoner vilket kan orsaka obalans i systemet. Man kan också få en depression utan någon tydlig anledning.
Hjärnans kemi spelar roll för symtomen
Tre viktiga signalsubstanser som är inblandande i uppkomst av depression är serotonin, noradrenalin och dopamin. De reglerar vår sinnesstämning på olika sätt. Serotonin kontrollerar vårt stämningsläge och hur vi reagerar på stress, noradrenalin styr vår vakenhet och energi, medan dopamin reglerar vår uppmärksamhet, motivation och glädje och är en viktig del av vårt belöningssystem. Vid en depression är nivåerna av en eller flera av dessa signalsubstanser är rubbad, vilket orsakar obalans i den normala signaleringen mellan hjärnans celler.
Symtomen som en depression ger varierar beroende på i vilken utsträckning de olika signalsubstanserna är berörda. Utifrån de viktigaste symtomen kan läkaren därför skräddarsy en effektiv behandling."
När jag själv i trettonårs-åldern började må väldigt dåligt såg jag det som en svaghet att bli bedömd som att inneha en depression. Med åren har jag själv insett att det bara är en sjukdom, en brist på ämnena seretonin, dopamin och noradrenalin. I den lilla psykologi jag läst har jag lärt mig att seratonin-nivån kan ökas vid närhet osv men mer vet jag inte om ämnena. Jag tror att anledningen att man inte går ut med att man har problem med denna typ av psykiska ohälsa är för att man känner sig som en svag person. Detta är självklart väldigt korkat eftersom en person som har brutit benet eller har cancer är ju inte rädd för att berätta detta eftersom dem faktiskt inte kan göra något åt situationen, det kan inte någon med en depression heller. Och precis som vid de nyss nämnda sjukdomarna blir man väldigt sällan frisk om man inte tar tag i problemet och söker professionell hjälp. Andra anledningen till att man ofta inte vill gå ut med sina problem tror jag ligger i den bild av psykisk sjuka som alltid har funnits. Även om bilden av psykiskt sjuka är mildare idag då det är vanligare och mer omtalat så tror jag att bilden av den psyksjuka människan på mentalsjukhus ligger kvar sedan tidigare generationer, som, om jag har förstått det rätt, har tunnelsyn och tänker att antingen är man psykisk frisk eller väldigt psykisk sjuk. Jag är inte ifrån den generationen men har pratat med många och har fått detta intryck.
Många undrar hur man självmant kan skada sig själv. Anledningarna bakom detta är ofta så många och i många fall väldigt olika. Så detta inlägg ska inte handla om varför man skadar sig själv, utan försöka beskriva hur man, eller iallafall jag, desperat kämpar emot min vilja att skada mig själv, varje dag, varje timme.
Då jag under många fall faktiskt inte kan kämpa emot behovet att skada mig tror många att jag ger efter på mina behov av detta. Detta är så långt ifrån sant. Jag skadar mig själv, dagligen, men då jag ger efter är det endast en sådan liten bråkdel av när jag känner behovet att göra det.
Desperat försöker jag att hitta något annat att tänka på. Försöker städa, skriva, fota, gå ut och gå, titta på film, ta mina tabletter, motionera, ha sex, dricka, äta and the list goes on.
Då jag för några veckor sedan fick höra att jag inte kunde avsluta mina sista månader i skolan pga mina problem har jag nu betydligt mindre att göra för att få mig att tänka på annat. Med en prestationsnivå som går upp i taket minskade inte bara faktorerna som uppehåller mig, utan faktorerna som fick mig att vilja skada mig har ökat.
Det är svårt att få de jag älskar omkring mig att förstå att jag inte ger efter, att jag så sällan gör mig illa av de gånger jag faktiskt vill göra det. Det är svårt att få dem att förstå att jag, för deras skull ständigt lever med så fruktansvärt många kamper med mig själv, en av dessa som då är alteregot i mig som skriker på mig att jag borde lindra min ångest.
Är du anhörig? Jag har ingen erfarenhet av att vara en anhörig till någon med dessa problem. Men jag vet hur det är att önska att jag kunde vara till mindre besvär, pga den smärtan jag vet att jag orsakar andra. Det viktitagaste, i min åsikt, är att du som anhörig inte skäller eller blir arg på den du bryr dig om, att hota med en förlorad vänskap eller en bortkastad relation gör inte situationen annorlunda. Uppmärksamma problemen och försök att vara där för den du bryr dig om, men framförallt, tänk på att det finns nästan inga fall då du som anhörig hade kunnat göra något annorlunda!
Som anhörig finns det stöd att söka, det finns hjälp att få hos privata psykologer, på vårdcentraler och sjukhus. Det finns böcker att läsa och klasser att ta, ge inte upp!
Ge inte upp
"Att vara sjuk" är startad i syfte att kunna diskutera den psykiska ohälsa som så många idag går och bär på. Jag själv lever precis som många andra med en välmående fasad inför mina bekanta och väljer därför att ha denna bloggen anonymt. Själv har jag erfarenhet inom områdena depression, panik-ångest, tvångstankar, självskadebeteende, sömnproblem och lättare ätsötrningar. Trots att jag inte lyckats övervinna mina problem under dessa sju åren har jag nära och kära omkring mig som får mig att vilja kämpa! Om bloggen bara når ut till en enda människa så är jag nöjd, det viktigaste är att vi inte ger upp, och att vi alla ställer upp för varandra!
/ En av de sjuka i tysthet
